Det här med tankar

Kan tillägga att sedan vi sett det lilla hjärtat slå har det blivit lite mer verkligt på något sätt, men det är ändå fortfarande svårt att greppa tanken:

Vi skall , om allt går vägen, bli föräldrar.

Det som jag tänkt tusen gånger om börjar bli ett faktum. Jag skall bära ett bebisbarn , föda ut det. Sedan skall vi mata den, natta den, klä på den, bada den, gulla med den, trösta, leka med den, läsa sagor för den, skola in på dagis, första skoldagen, moppe, första kärleken, hjälpa med läxor och tusentals och åter tusentals saker skall vi göra med just det lilla pyret som ligger i magen. Ja, det kommer bli vår stora gemensamma kärlek så länge vi lever. Stort är det. Megastort.

Är så ödmjuk inför det och det är fortfarande väldigt svårt för mig att ta in det på något sätt. Med tanke på alla våra bakslag genom åren är det kanske inte så konstigt. Att inte våga glädjas fullt ut. Att inte våga ta ut något i förskott. Att vara realist är det jag tycker är bästa sättet att hantera det. Försöker fortfarande leva lite på mantrat att inte tänka på det så mycket. Dock är det lite svårt då det gör sig fysiskt påmint i form av ett kraftigt illamående ( som om jag är bakfull hela tiden ) som finns där nästintill hela tiden.