Drabbas så ofta av stark tacksamhet och kärleksbrand över/till mina vackraste barn. På bråkdelen av en sekund kan de båda få hela mig att smälta, bli hel inombords, varm, lycklig o fulländad. Lille fröken e skiner alltid upp som en sol & sprattlar av lycka så fort hon ser mig och likaså lilla i. Mina gudomligheter. Mitt allt. Det bästa jag vet. Mitt i denna vackra kärleken är jag samtidigt så skör, så känslig , så orolig . För att något ska hända mina vackraste , att jag inte ska räcka till eller orka fullt ut. Jag är också så känslig för mitt bräckliga samvete. Att jag brottas med en dos skuldkänslor. I princip varje dag. Blir trött av det. Och lite orolig. Vill bara kunna njuta i stunden och inte fångas av det ältiga som jag har i min natur. Ältandet kring tillräcklighet, gör jag rätt, mår mina barn bra, hör jag av mig tillräckligt ofta till mina vänner, tar jag hand om kärleken till mr h, är jag uppmärksam mot min familj ( plus tusen miljoner andra saker som jag grubblar över..) Att älta är inte bra…Det gräver ur lite av min energi. Tar bort flowet i lyckan. Vill inte, vill inte, vill inte. Ge mig en jäkla massa mindfullnessflow nu för att mota bort ältandeskiten. Jag vill vila i nuet och vara i nuet exakt lika mycket som barnen. Andas och vara här och nu. Inte framåt , inte bakåt , inte neråt eller uppåt. HÄR. Må jag lyckas. Nu må jag sova för snart vaknar lille fröken e o snart är det morgon och dags för upp å hoppa.
⭐️
Pepparmintkalaset's Blog 