Detta är nog den längsta rubriken jag någonsin skrivit. De senaste dagarna har jag haft så mycket känslosvall i kroppen. Mycket har givetvis kretsat kring barnen. Det är i princip bara kring dem och deras hej och hå det mesta i känslolivet drattar runt. För det är mycket. Mycket utveckling. Mycket utveklingssprång. Mycket springa efter en ett och halvtåring som klättrar upp på stolar och bord och samtidigt hänga med i lilla i:s olika känslolägen och prat. För prata gör hon. All vaken tid. Det är både helt underbart ( såklart) , men i vissa sekvenser kan det också vara tröttande. Mina egna tankar får liksom aldrig tänkas klart för att det är fullt ös på alla håll och kanter när barnen är vakna. Jag hoppas verkligen inte jag låter klagig, utan mitt ventilerande kring mitt känslosvall måste bara få luftas ut. När hjärnan liksom i princip går på högvarv från 7 på morgonen till 7-8 på kvällen är det lätt att tappa fokus,ha dagligt pirr i livsnjuteriet och att bli trött i huvudet. Och när jag blir trött i skalleballen blir det mycket gjort på många håll och kanter, men svårt att göra något helhjärtat fullt ut. Och så blir jag stressad för det. Fast jag vill bara sitta ner i lugn och ro och bara njutaaaaaa av söta barn som är i spännande utvecklingsstadier, Och så blir jag stressad av att jag har så mycket logistikfix i varadagen som bara MÅSTE göras. Typ handla, typ städa, typ laga mat så barnen får i sig nyttig mat, typ måste åka till jobbet och jobba lite för mycket och har därför inte riktigt ”tid” till att sitta ner med barnen så mycket som jag vill pga allt logistikfix. Visst, mycket går ju att ordna genom att inkludera barnen i städ, laga mat , handla och ditten datten. Fast det blir ju aldrig riktigt samma sak som att vara mer i deras här och NU. I deras livsvärld. I deras lek. Nä, skit i den där klagomajan nu och fokus på den svindlande kärleken som ändå hela tiden finns där. Samtidigt som mycket är väldigt skört, svårt och tufft att ordna med så finns där en sådan enorm KÄRLEK till mina flickor. Den kärleken är liksom större än livet självt på något sätt.På en hundradels sekund kan min vånda och jobbigheteriet försvinna bara genom att lille fröken e kommer springande mot mig och kramar mig det hårdaste hon kan. Eller att lilla i säger att hon kommer älska mig för alltid. ALlt de säger och gör ( för det mesta) gör LIVEt så fruktansvärt meningsfullt, kärleksfullt och knökfullt av livsnjuteri. Så när det är motsgångsstunder/sekvenser spelar det liksom ingen roll för det andra, det positiva väger så in i helvete mycket tyngre. I nästa inlägg tänkte jag bara mata in allt vacker som flickorna säger o gör . Saker de gillar, inte gillar …..Viktiga betydelsefulla stunder i vår tillvaro vill jag ska förevigas. SÅ att vi i framtiden kan läsa bloggen och se hur vacker vi hade det och hur vackert vi har det. För vi har det fantastiskt vackert i vårt nu. I vår vardag.
PUSS
Pepparmintkalaset's Blog 