Skrivarsyre

Då var det dags igen för lite skrivarkick. Jag jobbar mig gul och blå. Känner att jag tappar koncentrationen och måste ta paus. Lille fröken e har feber och jag får ont i hela mitt hjärta ( alltså på riktigt, fysiskt ont) när barnen är sjuka och inte är sig lika. Längtar hem varje sekund för att hålla henne. Krama henne och bara gulla. Nä, måste nog banne mig fortsätta jobba. Plikten kallade visst. Återkommer…..

Var tvungen att ta tag i köttberget med läsa texter. Nu börjar Det dra ihop sig inför semestern . Så skönt. Längtar efter att vi är lediga allihopa. Och bara kan skrota runt. Idag har vi köpt ny grill. Ska bli riktigt gött att grilla, äta jordgubbar, bada, göra utflykter, åka på semester  och se på när barnen badar , leker runt och bara är sådär härligt sommarlovslediga och lyckliga. 

Just nu är jag lite inne i en fas av att känna mig väldigt kompisensam. Jättetrist känsla. Har känt dig förut men nu är det så himla starkt. Precis som att jag mentalt rensar upp lite i kompisskapet. Många av mina vänner känns tyvärr väldigt avlägsna just nu. Ingen av dessa ”många” håller liksom liv i kompisglöden. Visst, riktiga vänner finns alltid kvar är ett argument, men jag ställer mig också frågan : hur ska riktig vänskap överleva om den inte får näring, uppmärksamhet eller om inte känslan av tillhörighet i vänskapen är ömsesidig? Eller när man alltid är den där second/third choicekompisen!? När man alltid har känslan av att alla har en förstabästis utom jag? När jag inte själv vet vilken vänskap ska jag ge näring? Visst jag har världens finaste människor runt mig och jag har såklart en superfin vän i alla , men jag saknar jättemycket att ha en förstabästis ❤️⭐️och att vara någons förstaval i vänskap. Saknar det jättejättemycket. Ni vet en sån där som man vet att man kan ringa mitt i natten och bara snacka strunt, den där som man kan hänga med närsomhelst av veckans dagar – opretentiöst och spontant och som spontant kommer hem till mig, den där kompisen som vill åka på semester med en varje år och ja listan kan göras lång på allt som jag saknar. Men mest kanske jag känner lite sorg eftersom jag i hjärtat har börjat ge upp flera vänner från förr då jag känner att jag inte får något tillbaka eller får ut nåt av vår vänskap. Visst, sann vänskap överlever långa tider när man inte ses eller hörs, fast jag ställer mig frågan om det  är ömsesidigt när vänner inte ringer på flera år?