Jag tror jag är lite svagt utmattad. Och jag ska berätta att det sitter lååååååångt inne att erkänna det. Det finns många små tecken/signaler på att så är fallet. Jag glömmer lätt saker, har superkort stubin, känner mig ofta ledsen inombords, utan anledning ( fast jag borde vara hur lycklig som helst) , har slutat träna, har slutat läsa böcker , har svårt att koncentrera mig, små saker känns ibland helt omöjliga att genomföra. Ja, typ så. Är inte dessa signaler viktiga att lyssna på?
Jag blir extra ledsen när jag ber om lite avlastning i form av att åka upp till mamma ( för att komma ner till Gbg spontant och av egen vilja för att avlasta och hjälpa mig med barn och logistik finns liksom inte i hennes värld ) Enda chansen att få break och avlastning är att åka hit ( är här nu) och när jag alldeles nyss bad om att få gå undan lite och vila får jag till svar med lite surt tonfall:
Ja, men det kan du väl göra då.
Ja, ni fattar att skuldknappen och det dåliga samvetet kickar in direkt. Vi får nästan ALDRIG avlastning , jag känner mig trött yr och glömsk och när jag ber om hjälp har det tyvärr varit flera gånger jag känt det som att vi är jobbiga. Ingen kul känsla. Dessutom ser mamma hur påfrestande det är med pseudotvillingar i två-treårsåldern. Är det inte den ena så är det den andra och så är det typ väldigt ofta. Och ändå kan hon inte unna mig att jag går ifrån en timma eller två. Är det fel på mig att känna så? Är jag för krävande? Hur mycket avlastning får alla andra? Min mamma har passat barnen 1 gång på ett år. Och mr h:s mamma har passat 2 ggr på ett år. 3 passningar på ett år. Inte så mycket tycker jag. Visst, vi träffas ju fler ggr men då umgås vi och vi får inte avlastning. Vi har varit helt barnfria tillsammans1 1 dygn totalt på snart fyra år. Är det för mycket? Äuhm, har svårt att tro det. Så med den faktan undrar jag om nån läsare kan ge oss lite tips på hur vi kan komma vidare för jag håller på att krascha ? 😩😩😩😩😩😩😩😩😩😩
Pepparmintkalaset's Blog 