Jag har i flera, flera , flera år följt en fantastisk bloggerska som heter Julia. Jag kan inte med ord beskriva egentligen hur mycket hon inspirerar mig med sin energi, sin positivism, sin kreativitet, stil, inredningstips, blommor, bakning, livsfilosofi och listan kan göras hur lång som helst. Jag funderar på att maila henne och berätta hur mycket hon betytt och betyder för mig under dessa år som jag följt henne. Om du vill bli lika inspirerad som jag är det bara att följa:
MÄNNISKAN VÄNSKAPEN OCH LIVET
Ju äldre jag blir desto mer har jag förstått vad jag verkligen gillar med människor och vilken typ av människor jag dras till. Visst, jag har nog alltid varit väldigt försiktig med vem jag släpper djupast in på livet och slänger mig inte in i vilken relation som helst ( vänskapliga, kollegialt ) Jag känner in , bejakar , närmar mig sakta och efter ett tag vet jag att det är en person jag gillar och ”klickar” med. Jag har säkert förlorat många relationer på vägen just för att jag kan vara lite ”svår” att komma nära om inte jag känner att det är en person jag klickar med, fast vi skulle kanske klicka jättebra med varandra om jag gav det tillräckligt med tid. Ibland klickar det fantastiskt bra från min sida, men det är ändå inte så att vi kan ta relationen vidare till nya höjder och få ett mer vardagssammanhang med kontinuerliga prat och delaktighet i varandras vardag. Är så glad, tacksam och lycklig för de stadiga kompisrelationer jag fått genom åren. De som står kvar, som bryr sig , som hör av sig, som vill vara en del av mig och mitt liv. Jag kan också känna en enorm sorg för de fina relationer ( vänner ) som jag haft sedan lång, lång tid tillbaka som ebbat ut en del. Anledningen vet jag egentligen inte riktigt. Kanske berör det på upptagenhet? Tidsandan vi lever i med massa stress och press från alla håll och kanter ( ha perfekt hus, perfekt tränade barn, vara perfekt på jobbet = vad skalar du bort ? Jo, vänner du inte riktigt orkar bry dig om när de inte bryr sig om tillbaka ? eller…jag vet inte ) Kan det bero på åldern? rent och skärt ointresse? självcentrering?
LYCKAN ÖVER ALLT JAG HAR OCH SORG ÖVER DET SOM BLIVIT NÅT ANNAT
Hursomhelst….jag känner en enorm lycka för de jag har kvar och för de De vardagsnyfikna som alltid stöttar, lyssnar , ger tipsiga råd, som bejakar, öppnande & öser av kärlek & omsorg för att de bryr sig. De som finns där. Alltid . I alla väder. Och jag kan känna enorm sorg för de som ebbat ut i periferin och till och med försvunnit helt. Som om de lämnat jordens yta. Sorgligt, men sant. Har egentligen inte helt förlikat mig med tanken på att jag faktiskt ”förlorat” en sann, nära och äkta vän. Vi var som systrar och het plötsligt bara försvann hon. Utan att säga nåt. Utan att höra av sig. Utan att förstå. Utan att jag får svar på vad som hände. Det är som att hon har dött. Det är en jättesorg för mig och jag gråter stilla när jag sitter och skriver detta inlägg för jag blir så oerhört skör inombords när jag skriver om saknaden av fin gammal vänskap och vikten av att ha nära vänner, nära vänskap runt sig. Blir så oerhört sorgsen när jag tänker på att jag aldrig kommer få vara en del av hennes liv eller att hon kommer vara en del av mitt liv. Att mina barn aldrig kommer få träffa henne eller veta hur nära vänner vi en gång var. Och det sorgliga är att det finns ju som sagt fler av mina nära , genuina , fina och äkta vänner som mer och mer hamnar i periferin och som inte är en del av min vardag. För att de har inte riktigt plats för mig i sina liv. Jag är ju ofta allas nummer två i tillvaron. Sorgligt men sant. Och i dessa moderna sociala mediertid som förvridit hjärnan på många faller såklart nummer två bort & det satsas på nummer ett i tillvaron. Det som är enklast. Visst, de gamla fina vännerna finns kvar i hjärtat. Alltid. Och kanske kommer det en tid framöver då allt ser annorlunda ut, men just i detta skrivande nu blir jag lite sorgsen när jag tänker på hur mycket tid vi ”förlorar” av att vara en del av varandras liv nu. Nu när vi är unga och barnen är små ( iallafall mina) Vi förlorar massa värdefull tid av att vara fnittriga ihop och smida planer över att få göra roliga saker ihop. Vi förlorar varandras vardagslycka och delaktighet i varandras mikrostunder. Kvar finns snart bara de vackraste sköra minnena. Från en svunnen tid. Mycket har ebbat ut. Fast jag är absolut inte bitter över det utan mer sorgsen i hjärtat över att det blivit som det blivit. Fats det ingår nog i naturens gallring av sociala relationer. Eller jag vet faktiskt inte… Det verkar ju liksom bara hända. Livssituationen för mig förändrades och likaså mina och vissas sociala kontexter. Men Om sagt, det kommer kanske en tid då vi väcker slumrande Törnrosa till liv.
Åh herregud, vilket känslomässigt inlägg det verkar bli, men tror att detta är något jag bara måste få ur mig. För att rensa i känslogallerian. För att städa rent. Men så vad är det egentligen jag älskar och vad är det jag dras hos i människor?
HYLLNINGEN TILL GODHETSMÄNNSIKOR
Jag blir så inspirerad av människor som har en naturlig glädje, äkthet, nyfikenhet och stark optimism i grunden. Människor som har en stark grundtro på sig själva och sin förmåga och som är duktiga på att lyssna, förstå, bejaka och lyfta i ett samtal. Människor som ser, lyssnar och förstår. Människor som vill något mer än att bara lyssna på sig själva och driva sin egen agenda framåt. Jag älskar människor som vågar blotta sin skörhet och sin nakenhet & litenhet. Som ger och som tar. Som utmanar och som visar mig förtroende. Som vill ha mina råd och som visar uppskattning. För det lilla. För det enkla. Jag blir så inspirerad av människor som kan få mig att känna att jag duger som jag är och älskar mig rakt upp och ner för den jag är. Människor som får mig att känna att jag är en del av ett sammanhang, en del av nåt större, en del av en gemenskap. en del av något glädjefyllt. En tillhörighet. Att jag får tillhöra. Mycket av det jag beskriver är jag så lycklig över att min egen mamma besitter. Hon har väldigt mycket av de egenskaper jag älskar hos människor. Det här med Ren och skär godhet. Snällhet från djupet av innersta innersta. Hon är kanske den finaset och vackraste människan jag vet Hon är postitivism och ren och skär glädje personifierad. Hon är så otroligt lycklig för det lilla. För en liten kaka och kaffe, få vara med barnbarnen en dag, laga en middag till hela familjen ( fast visst kan hon stånka lite, men det gör henne bara mänsklig ) . Hon kan älska det lilla, lilla i den enkla vardagen och gör det så helhjärtat att det blir värtallt. Och hon finns alltid där som ett stöd. Som pepp och medmänniska. Hon gör allt det lilla enkla till det vackraste och mysigaste som finns. En utflykt med henne till en loppis på landet är mer värt en hundra resor till New York. Ja, då fattar ni hur en vardaglig händelse kan bli något så underbart. Är så tacksam för att jag får ha en sån genuin och närvarande och kärleksfull mamma.
Som sagt, detta blev ett mycket starkare inlägg än vad som var tänkt från början. Men jag behövde bara sätta lite saker på pränt. För att få ut det ur skallen. Rensa bort. Vill bli fri från alla blätankar om sen ebbande vänskapen och den vänskap som dött ut. Kan ju inte tvinga de att älska att vara min vän. Det är ju som att tvinga ens partner som slutat älska en att ändå leva med en och älska en. Det skulle ju bara vara nedvärderande och så himla FEL. Så varför tro att man kan ändra på vänskap som mer eller mindre dött ut? ( om någon jag känner läser denna blogg så hör gärna av dig om du skulle misstänka att du är en av de som tonat bort…. kanske behöver vi prata om det? Ring bara. Eller kom förbi vettja. )
Nä, nu blickar vi framåt mot våren, mot att det där perfekta drömsommarboendet dyker upp och att allt bara trillar på plats. Pladask bara.
Ha en skön onsdag !
Pepparmintkalaset's Blog 